Det känns mest som en kort semester och att jag åker hem om en vecka eller så. När det är varmt och klibbigt och man inte hittar sig fram runt omkring, så blir tanken att jag i själva verket ska stanna här 4,5 månader skräckfylld. Och då vill man ju faktiskt gråta en skvätt. Men, som Penny säger, vi tar en dag i taget.
Jag är rätt mesig egentligen, och Gud vet ju det. Jag vet liksom inte vad jag gör i Kina ibland, men ja, Gud vet ju det också. Och det bästa av allt är ju att det faktiskt är allt jag behöver veta.
